logo

Daniel Birnbaum Förord till katalog ”SKULPTUR”, Lunds konsthall, 1993

Daniel Birnbaum – Förord katalog Sivert Lindblom ”SKULPTUR”, Lunds konsthall, 1993

”Den mänskliga kroppens yta är gränsen mellan inre och yttre. Finns det en liknande yta i tänkandets rike, som skiljer tankens insida från dess utsida, från det icke tänkta?” I Paul Valérys Cahiers finner man en serie reflektioner som utvecklar föreställningen om en abstrakt yta som föregår det mänskliga medvetandet, en
yta som kan veckas och böjas tillbaka över sig själv, och på så vis skapa den mänskliga tankens inre rymd.
Att få tillgång till denna yta, skriver Valéry, är tanken att tänka bortom människan – att tänka det omänskliga.
Är det denna yta som ger sig tillkänna i Sivert Lindbloms skulpturer från 60-talet, dessa svarvade gestalter som likt schackpjäser tycks röra sig i ett abstrakt rum bortom det mänskliga? Det personliga, konstnärens egen profil, har i dessa skulpturer generaliserats till en överallt närvarande form – den egna kroppens signatur har blivit en figur utan relation till det unika jaget, Detta är en konst som befriats från traditionella föreställningar om ursprung och originalitet; det unika har lämnat plats åt serier utan absolut början eller slut.
”Vi kan idag inte annat än tänka i det vakuum som lämnats efter människans försvinnande”, lyder en sats av Michel Foucault som Lindblom sätter som motto för sin utställning på Biennalen i Venedig 1968.
Människan, så som hon studeras av de moderna humanvetenskaperna, är enligt Foucault en tillfällig kristallisering av krafter, som ett slags knut som i framtiden kommer att lösas upp för att lämna plats åt nya former av liv. Det är innebörden i den profetiska avslutningen av Les mots et les choses: ”Som vårt tänkandes arkeologi visat är människan en uppfinning av sent datum. Och kanske en som närmar sig sitt slut.”
Människan, skriver Foucault, är en formation som snart kommer att ”suddas ut, likt ett ansikte som ritats i sanden vid havets rand.”
Vad är den egna profilen, eller handens unika signatur, i ett sådant posthumanistiskt rum?
Lindbloms konst undersöker själva spänningen mellan det unika och det generella – mellan det egna och den maskinella reproduktionen. Redan i de tidiga arbetena i brons finns, trots närheten till Rodin och den klassiska skulpturen, denna spänning. Lindblom arbetar med repetitiva moment – verken skrivs in i serier, vilket ruckar på deras status som unika. Det singulära uttrycket försvinner in i en mer omfattande rörelse.
Ingenstans är denna försvinnandets rörelse, som också Foucault intresserade sig för, tydligare än i de svarvade arbetena från 60-talet. Men avhumaniseringen drivs ännu längre under de kommande åren: här handlar det inte längre om den mänskliga kroppens förvandling till generaliserad form, utan om en fullständig frånvaro av det mänskliga. Själva motsättningen mellan människa och värld har lämnat plats åt ett slags artificiell natur, ett landskap som förenar det organiska med abstrakta konstruktioner: grenar
fogas till enkla arkitektoniska element, väldiga stenblock förbinds av grova kättingar. Ingenstans skymtar mänskliga former.
Väsentligare än det enstaka verket är den modell som förmår generera en form – en gång eller oändligt många gånger. Lindbloms arbeten innefattar inte sällan en redovisning av själva den konstnärliga metoden: mallen, gjutformen, mätredskapen. Här finns en närhet till vetenskapen. Ingenting lämnas dolt; ingenting är hemligt.
Upprepningen har sin plats i detta utforskande av modellens möjligheter: en form kan repeteras och varieras i ändlösa material och tekniker. När människan åter introduceras i Lindbloms landskap är det som en sådan variabel.
Avgjutningen av den egna kroppen återges i olika storlekar och utföranden; det handlar inte om något återupprättande av en humanistisk kropp, utan om ett laborerande med en form som mångfaldigas och inordnas i en större logik. Likt ornamentet, som följer upprepningens och de små förskjutningarnas princip, arbetar sig denna konst igenom formens alla möjligheter.
Men ornamentiken sluts aldrig, mönstret förblir öppet. På utställningen Ibid sitter de två små gestalterna ihopkrupna på olika höjd – runtomkring dem på väggen ett slags ornament i gips. ”Ornament ist Verbrechen”, skriver Adolf Loos. Brottet bestraffas: ornamentiken bryts sönder, faller i bitar.
Gipsfragmenten ligger strödda över golvet.