”att ge det verkliga rummet sitt uttryck”
Sivert Lindblom hör till det fåtal svenska konstnärer som har en lång erfarenhet av samarbete med arkitekter. I ett samtal med Arkitekturs redaktion talade han om sin syn på konst och arkitektur med Eva Eriksson.”– Arkitektur som begrepp innehåller för mig en generell, formal kod, som utgår från människans mått och sociala funktion och som därför inte bör utnyttjas för någon total individuell utlevelse. En situation som konsten kan försätta sig i, i sina desperata försöka att bevisa sin frihet. Här finns en motsättning som jag måste ta ställning till när jag som skulptör skall delta i arkitektonisk gestaltning.”
”– Den arbetsmetod som jag hamnat i är kanske alltför personlig för att vara förebildlig.
Man blir ju någon slags bastard, hälften skulptör, hälften arkitekt.
Det uppstår en konflikt i den tudelning som verksamheten som skulptör och skulptörarkitekt innebär. När jag som skulptör gör mina utställningar är jag suverän och behöver inte ta hänsyn.
Det sökta uttrycket är det primära och allt får underordna sig detta. Den som vill kan ta del, men har sin frihet att avstå. Den form som uppstår har inte det dekorativa som mål. Det fula bär också ett uttryck. När jag sysslar med arkitektur handlar det om det sociala rummet, som vi alla delar och detta måste få sina konsekvenser.
Det är inte tillfället för någon hänsynslös personlig utlevelse utan man försöker skapa det rum som positivt aktiverar det sociala liv som skall rymmas där.
Trots denna motsättning har utbytet mellan dessa två delar av mitt arbete varit stort.
Den konceptuella sidan av arkitekturen, metod och teknik, att formens uttryck inte ovillkorligen är beroende av ett intimt knådande med materialet m.m.
Och omvänt den fria verksamhetens koncentration på det visuella uttrycket, sökandet, där alla former är utnyttjbara.”
Vissa konstnärer gör bilder som motsäger eller förändrar rummets ursprungliga form och uttryck. Är det skillnad på detta sätt att jobba och ditt?
– Jag ser nog deras insats mer som en komplettering av arkitekturen och inte som arkitektonisk gestaltning. Jag tror det är ett naturligt synsätt för målare som är vana att manipulera med yta och illusion. Som skulptör är jag mer intresserad av rum och struktur, att ge det verkliga rummet sitt uttryck.
Skulpturen lever i samme rum som vi, därför ser jag också mina utställningar som en form av rumsgestaltning, ett slags scenografi.
Varje detalj i en byggnad är delaktig i det totala uttrycket. Dekor är bara ytterligare en detalj som bör delta i denna samverkan.
Detta betyder inte att man nödvändigtvis skall underordna sig, utan uttryckets intensitet skall naturligtvis stegras så att arkitekturens totala uttryck blir maximalt.
Vilken är skillnaden mellan ditt sätt att se på hus som konstnär och arkitektens sätt att se?
– Arkitekter har en tendens att intellektualisera, söka stöd i verbala analyser för att på så sätt komma fram till en ”riktig” lösning. Detta är säkert nödvändigt i många skeden av arbetet, men när det gäller den formala gestaltningen måste man lita på sina sinnen och sin intuition, då är det fråga om bra eller dålig form. Är den dålig måste något ändras på samme sätt som när man som skulptör arbetar sig fram till ett visst uttryck. Den direkta visuella upplevelsen är avgörande.
En av orsakerna till att konstnären ofta har svårt att samarbeta med arkitekten är att han gärna biter sig fast i sin idé och när någon ifrågasätter den blir han störd, kanske i rädsla att inte hitta något alternativ.
Som konstnär är han suverän med sin bild och behöver inte ta hänsyn.
Han har svårt att inse att kritik och motargument skapar nya förutsättningar och möjligheter till nya idéer och därmed nya lösningar som han annars aldrig upptäckt.
Den traditionella skulpturen försöker envist upprepa vad BRANCUSI, ARP, GIACOMETTI … redan för 50 år sedan hade fört till fulländning.
Om man i stället kunde se längre än till denna ”konstnärliga” period så skulle man finna de skulpturala kvaliteterna i helt andra sammanhang. Där det skulpturala uttrycket omfattar den totala helheten.
Den konceptionella konsten innehåller i en del fall en sådan inriktning och där finns kanske en möjlighet att skulptur och arkitektur närmar sig varandra.
”– Just nu talar man bara om ”postmodernism”. En ny beteckning gör plötsligt en existerande företeelse synlig för teoretikern, trots att formen har präglats av hårt arbete i femton, tjugo år. Ett dåligt orienterat kulturliv inbillar sig att det ”nya” föds när begreppet dyker upp. Vad som sker är i stället en allmän exploatering och tyvärr också vulgarisering.
Jag hoppas ändå att det seriösa ska tränga fram och medverka till en humanisering av vår miljö. Att man inte bara förvandlar postmodernismen till stil och mode, utan förstår att det är ett seriöst försök att återknyta kontakt med sin egen tradition för att kunna utnyttja de kvaliteter som visat sig oemotsägliga.”
Nämn några av de projekt du jobbat med?
”– Riksbanken. Där arbetade jag tillsammans med Ulrik Samuelson och vi gjorde också Motala Folkets Hus gemensamt. Dessutom har jag gjort Handelsbankens gård i Fersenska palatset och tunnelbanestationen Västra Skogen samt några scenografier.
Och nu senast Medelhavsmuseet.
Sedan har jag deltagit i en rad arkitekturprojekt i samband med tävlingar, vilket kanske är intressantare i detta sammanhang. Dit hör Vällingby kyrka, Enskilda bankens huvudkontor, Stadsgården, Kulturhuset, Halmstads bibliotek, Södra Stationsområdet, Kvarteret Ormsaltaren vid Slussen, ett eget förslag för Vasamuseet och slutligen överdäckningen av spårområdet vid Centralstationen.”
”– Garnisonens gårdar gjorde jag tillsammans med tre kollegor från konstakademin. Man skulle jobba kollektivt på den tiden, så vi formade tillsammans en helhet.”
”– Den ursprungliga bankhallen har en slags blekmesig klassicism, som egentligen inte har någon som helst kontakt med det som är ursprunget till klassicismen. Därför ville jag använda ett litet råare och kraftfullare formspråk för att få en riktigare kontakt med de föremål som skulle ställas ut.
Jag tittade mycket på pompejanske miljöer t ex, Det var ju samhällen som inte hade så långt ut till lergölarna och jag tyckte det var viktigt att få med det. Jag försökte fånga upp färgerna och den arkitektoniska karaktären. Där fanns ju mycket fräckhet och friskhet i uttrycken”.
/
Intervju med Sivert av Eva Eriksson
