Källan – Obelisken i Bonnierhuset, 1994

Sivert Lindblom – ”Källan” – obelisken i Bonnierhuset, 1994
Vid ett samtal med skulptören Sivert, med anledning av att obelisken inne i det stora atriet i
Bonnierhuset skulle repareras, på grund av att ett vattenläckage hade upptäckts, ställde jag
frågan till honom varifrån tanken – inspirationen – på en så grandios obelisk i ljusgården
hade sitt ursprung och varför den heter ”Källan”?
Sivert är själv ganska tystlåten om sina motiv, vilket inte hindrar honom från att ha
genomtänkta anledningar och förklaringar till sina förslag.
Han berättade för mig att det var Jeanette Bonnier som tog initiativet (1993) och bjöd in
honom för att gestalta det stora förbindelserummet med en konstnärlig visuell markering – en
blickpunkt – som mötte en redan när man kom in i det stora rummet och som samtidigt var en
utsikt – en nod – synlig från fönstren på varje våningsplan.
(Vid samma tillfälle fick konstnärerna Jan Håfström och Harald Lyth andra konstnärliga
utsmyckningsuppdrag i kontorshuset.)
– ”En obelisk i rostfritt stål är det inte varje dag man ser. Varför valde du det
materialet?”
– ”Egyptiernas obelisker är huggna i sten, även den obelisk eller stod på Slottsbacken
som vi har till minnet av Gustav III:s tacksamhet är i Stockholmsgranit– de upplevs
som fysiskt tunga eller likt spikar eller nålar mot himlen och har en pyramid i
toppen.”
Pyramidion kallas i arkeologin den pyramidformade översta stenen på en pyramid och
obelisk. Den var oftast täckt av guld så att solens strålar speglade sig i den. Det gör till
exempel Luxorobelisken över Ramses II som står mitt på Place de la Concorde i Paris. Den är
utförd i rosa granit och avslutas på toppen med en gyllene spets.
– ”Din obelisk har ingen gyllene pyramid på toppen? Dessutom har obelisken
skålformade sidor …?”
– ”Tanken var att det skulle vara ljuset från takfönstren och reflexerna från
omgivningen som kanaliserades ner till ”Källan”. Istället för en solid upplevelse ville
jag skapa en lätthet, nästan genomskinlighet, genom att det blanka stålet inte bara
blev igenkännbara speglingar av det som finns runt om utan ett slags ”förvaltande av
ljuset” ner i atriet – inte ett minnesmärke.”
– ”Jag vet att du i samband med den konstnärliga utformningen med de två
bronshästarna som du placerat på Blasieholmstorg hade studerat den antika hippodromen i Istanbul och där noterat de två obelisker som en gång varit
vändpunkter för de tävlande hästexipagen.”
– ”Själva ljusgården i Bonnierhuset är avlångt och var man än befinner sig i rummet
finns obelisken som en visuell vändpunkt.”
– ”Jag har noterat att du i den motstående delen av rummet, intill ett räcke, har placerat
en stor kruka som jag nästan uppfattar som ett fundament för en bortförd obelisk?”
– ”Det är en riktig iakttagelse. Ursprungligen skulle den avhuggna pelaren ansluta sig
som en ”visuell motvikt” till stålobelisken på den andra sidan av rummet. Nu har det
blivit en plats för en blomkruka. Väldigt få av de egyptiska obeliskerna finns kvar i
landet – de utsmyckar nu andra platser med en annan historia än den ursprungliga.”
– ”Nu undrar jag litet varför du har kallat din installation för ”Källan”?”
– ”Det kan låta långsökt … men ljuset är källan till allt liv vi känner till. Obelisken är
en hyllning till ljuset.”
– ”Du har skapat en vattendamm vid obeliskens fot och något som liknar en tratt där
det ursprungligen strömmade vatten ner mot undervåningens uppsamlande skulptur
… det kärl som du sedan låter svämma över till en ännu större damm?”
– ”Jag ville bryta tystnaden och tillföra atriet ett porlande ljud av rinnande vatten som
en påminnelse om att vi människor till stor del – cirka 75 % procent – består av
vatten i rörelse.”
– ”Då måste jag avslutningsvis fråga dig om det stora stålklotet som vi kan spegla oss i
…”
– ” Jag skulle inte kalla det för ett klot … för mig är det en glob – en sfärisk modell av
jorden – eller av någon annan himlakropp eller av himmelssfären. Jordgloben tjänar
samma syfte som en karta, men till skillnad från kartor förvränger den inte ytan som
den visar utom genom att vara en skala. Det enda som förvrängs när vi ser på den
blanka globytan är bilden av oss själva.”
– ”Är din glob en skrattspegel?”
– ”Nej snarare ett tillfälle till inspiration … för att få syn på oss själva i ett mycket
större sammanhang … något som omsluter oss alla … och vad detta är … är upp till
oss själva att upptäcka och skapa utifrån.”
Vid pennan Jan Öqvist
12 januari 2023