Sivert Lindblom – Live Show, Moderna Museet, 1974
Varifrån kommer egentligen alla dessa materialiserade förslag och åtgärder som vi möter överallt. Beklagar att jag inte kan lita till de självklara förklaringar som så prompt och tjänstvilligt förmedlas.
Jag ber dig, när du lämnar mig och återgår till ordningen, att vara på din vakt och rapportera alla förändringar.
Vi, du och jag måste vara vaksamma.
Men akta dig för pessimism, eventuella hot skall mötas med optimism.
Optimismen finns i viljan att se allt. Låt oss lära oss att se och jag menar då även den form vars innehåll är okänt eller rättare sagt vars innehåll är det okända.
Alla former är former för möten mellan oss och i dessa möten tar du och jag form. Det är denna form som är avgörande. Det är den som våra ansträngningar gäller.
Du förstår plötsligt upptäcker man att det hela tiden varit samma avsikt som präglat ens arbete under alla år. Som om riktning, hastighet och tid var förutbestämd och att man hela, tiden bara utfört de rörelser som jämvikten krävt.
Slumpen har styrt men inte bestämt riktningen.
Det låter ju inte bra för konsten är ju fri säger man. Men jag försäkrar dig, inte heller konsten är fri, men den har ett mål.
Genom modeller och beskrivningar kan vi få verkligheten att framträda och vi har ingen rätt att väja för det som blir synligt.
Det är alltså vår gemensamma livssituation som ger form och innehåll.
Konsten bestämmer verkligheten, utan konst ingen verklighet inget liv ingen död.
Varför ser mina bilder ut som dom gör?
Jag skall försöka förklara:
Samhället innehåller en mängd funktioner som producerar dess bilder och ger föremålen dess form. Dessa bilder och former, ingenjörens, sociologens, arkitektens, biologens, matematikerns, tar vi till oss på olika sätt med olika reservationer, positivt eller negativt med ett register av olika känslor.
Vi kan tala om en mängd präglade beteenden i förhållande till bild och form.
Det finns också en prägling till konstens form och metoder som för mig känns besvärande. Man låter sig inte beröras, konsten är ofarlig den hänger på sin krok; konsten gör det outhärdliga uthärdligt.
Denna prägling är säkert nyttig för försäljningen men var det verkligen avsikten. Avsikten väljer bildmetod och är avsikten att göra en tavla eller skulptur så finns det inga skäl att bråka men är avsikten att bestämma verkligheten så är alla metoder lediga och därmed alla präglingar.
Det känns därför inte självklart att ovillkorligen låsa sin bild eller form i relation till konstens bilder och former.
Det gäller istället att hitta den metod som ger avsikten den bästa hjälpen och då menar jag att valet står mellan verklighetens alla uttryck, språkformer, bildmetoder, material och tekniker.
Det bekymrar mig inte att mina bilder därigenom kan vara svåra att bestämma i förhållande till konstens bilder, inte heller är det något problem att mina former inte alltid ser ut som skulpturer. Det viktigaste är inte bildernas egenskaper utan deras relation till verkligheten.
I mina rum finns inga solitärer, allt bevakar samma verklighet.
Ps. Hur är det egentligen finns det en god och en ond form eller är verklighetens form en oskuld som var morgon återfår sin mödom. Eller tar det onda resp. goda säte i närmast tillgängliga form och gör den ond eller god. Eller är det så kanske att det onda kan producera god form och det goda ond form. Hur är det egentligen? Är vi inte offer för en formmagi som visserligen är bekväm men ödesdigert falsk. En form kan lätt avlägsnas men avlägsnar vi verkligen det onda med den. Ds.