logo

Jan Öqvist – Text till katalog ”AKVARELLER – m.m.”, 2012

0

Ett inre rum med yttre gränser genom vilket tiden passerar

Alla känner vi skillnaden mellan upplevelsen av att se spåren av en händelse och att själva ha fått vara med om själva händelsen.
Gestaltande konst försöker upphäva denna skillnad och få oss att bli en del av det som skapade verket.
I Sivert Lindbloms till synes scenografiskt strama landskap tvingas vi att ta ställning till detta fenomen.

Skeendet, tidpunkten och platsen för händelserna i hans bilder är öppna för oss. Det vi ser verkar vara frusna ögonblick men samtidigt tecken på att något dramatiskt är på gång. Vi kan aldrig vara riktigt säkra på vilket – när, var och varför finns inte i hans bilder och objekt men ändå är det där med oss i betraktandet. När vi, åskådare, befinner oss granskande och ser ner i de rumsligheter han avbildat försöker vi identifiera det vi ser och ställa detta i relation till våra egna erfarenheter. Trots sin saklighet och frånvaron av visuella betoningar som reflexer och skuggor får dessa objekt stark innebörd.
De tunna färgskikten på de statiska objekten blir en vibrerande hinna, en hud som andas omsorg. Vi skapar referensvärldar för att se vad iscensättningen står för. Varje delobjekt i hans bilder är precist och verkar överensstämma med det igenkännbara. Likheterna mellan barndomens byggklotsar och futuristiska arkitektvisioner färgar våra tolkningar.
Vi försöker spåra orsakerna till dessa egensinniga världar och vad som där ska bli. Det börjar som en visuell lek med det sneda perspektivet men går snabbt över till att bli en mental uppgörelse med oss själva. Inte med det som finns avbildat utan med det som inte finns där.
Vi är vana att en inre logik måste råda mellan det avbildade och det som sker i vårt medvetande, att det finns samband mellan tanke och handling och att detta även måste ligga till grund för konstnärliga manifestationer – att innehåll och upplevelse har ett uttryckt samband.

Det enda tolkningsbara i Sivert Lindbloms bilder kommer från våra egna mentala bearbetningsprocesser.
Sinnesstämningen blir den som uppstår i oss i när vi begrundar logiken i hans bilder – hur ogripbar den än syns vara. Här uppstår den svindlande tanken att vi står inför något som kanske är obegripligt men påtagligt närvarande i skapelseakten.

Det avbildade tycks vara något mer än det synliggjoda, det väcker känslor – objekten – hela tiden på väg, framkallar energier genom sin temporära närvaro och sin fysiska utstrålning. Det är det till synes borttagna och det som inväntar åtgärder eller skeenden som framkallar meningen bortom det uppenbara. Vad får vi aldrig veta.

Hans akvareller är i första hand inte avbildningar utan iscensättningar av mentala och pågående tillstånd.
Objekten i Sivert Lindbloms bilder är som synteser av avlägsna och tidlösa kvarlevor i förhistorien. I denna bok (AKVARELLER m.m.) bjuder han oss på dessa impulser. Han gör dem till tidlösa kommentarer.
De är minnesfragment med känslomässiga kopplingar: visuella impulser med plötslig närhet. En förkroppsligad inspiration som lett fram till ett eget form- och bildspråk. De är inte symboler – de blir redskap för självkännedom när vi förhåller oss till detta.
En vanlig förklarande formel som vi brukar använda på oss själva är att vi är resultatet av våra upplevelser och produkten av våra handlingar. All konsts största utmaning ligger i avgränsandet från det oväsentliga.

När man ser Sivert Lindbloms bilder är det som att försöka förstå naturlagarna men de är undflyende och behåller sina egna konstanter. Bilderna är sig själva och oberörda av sitt öde. Även om han överlämnat dem åt betraktaren kan han aldrig befria sig ifrån dem. Lika lite som hans bilder kan frikopplas från sin historia går det att utesluta att det även finns referenser till det som han ser som det mest sevärda.

Han har efter ett långt livs avläsning av omvärldens formspråk gett oss ett sätt att se tillvaron bortom det uppenbara.

Ser vi skulptören Sivert Lindbloms formvilja i bilderna som antyder hur hans materia kan genomgå transformationer? Är bläckplumparna, den svarta materian, molnen eller de svarta blixtarna som tränger sig in över och genom bilderna den obekanta mängden av möjligheter som söker sin form och sitt uttryck?
Trots att något tycks ske i bilderna är det inte tydligt. De skildrar skapande förändringsprocesser, oavslutade och utan tydliga mål.

Vi anar målmedvetna arbetsinsatser av något frånvarande som ämnar omvandla något utan ha ett egentligt uppdrag eller tydligt syfte. Detta beskriver förgängligheten i det som pågår.
Vi ser de skyddande skikten. Vi ser skalen som formats av olika innehåll. Vi ser gjutformarna och hur dessa lämnats åt sitt öde. Även om vi anar de skapande processer som krävs för att omvandla en form till en annan så anger inte objektens tvetydighet någon början och heller inget slut. Betraktaren fyller objekten med innehåll eller frigör dem från ett innehåll.

Vi anar människans försök att beskriva idéns närvaro och hennes försök att placera sig vid sidan om denna.
Vi söker efter människan som del av sin egen skapande process.
Vi vill kunna ställa oss inför detta som är mycket större än oss själva.
Människan som har modet att se:
det humoristiska och melankoliska i förgängelsen och i skapandet.

Vi fyller formerna med idén om konsten och oss själva med innehåll eller vi bryter oss ur formen för att meddela vår närvaro i det vi tycker oss sakna. Sivert Lindblom är varken i början eller i slutet i denna process – han är i processen mellan bägge världarna.
Konstnären som skapar för att berätta att vi finns.
Vi ropar ut i universum och undrar: förutom det kända och det okända där ute, finns det något mer?

Jan Öqvist

TILLBAKA till utställningen på Konstakademien