logo

Inga-Maj Beck – Campusområdet för Statens Konstråd Nr. 22

Till Statens Konstråds årliga publikation Nr.22 som redovisar statliga inköp av konst skrev Inga-Maj Beck en analys över Sivert och Mariannes konstnärliga gestaltning av passager på campusområdet som sammanbinder byggnaderna till Stockholms Universitet. (ISSN 0349-8220)

Här ligger en sfinx begraven!
SIVERT LINDBLOMS utsmyckning ”Terrakotta” återförenar parken i Frescati med en arkaisk tradition. Med enkla medel och uttryck har universitetsparken utanför Stockholm fått en ikonografi som förbinder den med Olympen och Delphi och därmed återknyter de kunskapens band som 60-talets modularkitektur har raserat.
     I det lindblomska tävlingsförslaget beskrivs utsmyckningen enbart i termer av skönhet och funktion. Att ingången från T-banan ska vara just en Ingång och inte en utgång (ut i parken), betonas dock, liksom äppelträden som är Evas, alltså kunskapens träd.
     ”Terrakotta” uttrycker sig i en mycket samtida, men klassisk estetik: enkla cirkelformer, rektanglar, pelare och kolonner i terrakotta och granit. Tre mänskliga skulpturer, i granit, marmor och brons, har formats som tidigt klassiska (500-talet f.Kr.) skulpturer – fast kantstötta av tiden, eller demonterade enligt vår tids sammansatta regelsystem. Skulpturer och utsmyckningsdetaljer i ”Terrakotta” ingår i parkens helhetsbild: färg och form bildar accenter i landskapet, inramar funktioner, som t.ex. stigar och arkitektoniska polariteter, anpassar sig diskret till parklandskapets dominerande rytm.
     ”Terrakotta” förenar arkitektur, konst och natur. Ingången till området är en port men också en öppen plats; pelare och stenbeläggning är utsökta i sin form, samtidigt som dessa svängda former och organiska konturer är som en del av naturen själv. När man fortsätter in i Frescatiområdet dyker skulpturerna upp som naturliga klippframsprång eller plötsligt blomprakt mitt i en av människohand orörd natur.
När man sedan rör sig in i parken bildar de naturliga kullarna och de lindblomska pelarna i ett landskap, ett arkaiskt landskap där det inte går att urskilja, på håll, vad som är gjort av människan och vad som ör gjort av någon högre makt.
     Sammansmältningen mellan arkitektoniska element (stigarna, riktningsangivarna till olika byggnader) och natur och konst är fullständig; därför är även material- och färgval kongenialt med naturen: terrakottans softa hudfärg, bronsens och granitens organiska schatteringar, de uppluckrade konturerna som gör skulpturerna till en del av grenverkets visuella karaktär. Men utsmyckningen som skulle vara en romantisk-klassisk scenfond är mer och annat än detta. ”Terrakotta” gömmer en klar, om än hemlighetsfull ikonografi.
     Om Ulrik Samuelson pompejanska väggar och Sivert Lindbloms romantiska kandelabrar i Stockholms Stadsteater återskapade den romerska republikens skådeplatser, så har den lindblomska utsmyckningen i Frescati naturligt nog återskapat kunskapens allra tidigaste platser. Teatern, spektaklet, är romarnas uppfinning; kunskapen och visdomen tillhör det arkaiska Grekland.
     I Frescati återknyts banden till den homeriska visdomen med enkla och subtila medel. ”Terrakotta” är uppdelat i tre avdelningar. Var och en av dessa glider över i en funktion men bibehåller ett visst mått av ikonografisk frihet. Den lindblomska ikonografin bygger på såväl skulpturala former som arkitektoniska strukturer.
     Den ikonografiska berättelsen i ”Terrakotta” handlar om Kunskapen.
Den utgår från INgången till parken, vilken formats till en cirkelrund plats runt ett klot som bärs av fyra små bronstassar. Den cirkelrunda ytan kransas av ekträd och äppelträd samt tolv likartade vridna pelare, plus en i annan utformning.
     Denna Ingång är Olympen. Olympen formades av tolv pelare vilka höll uppe himlen. Eklunden var Zeus och när vinden visslade i eklöven kunde den visa avlyssna Logos. I mitten av Olympen föddes jorden, och den står nu som ett klot i den lindblomska scenografin.
     Efter mötet med Visdomen och Världen fortsätter besökaren ned för stigarna, mot universitetsbyggnaderna. Från Olympen går vägarna ut i människornas värld. Och där står tre mäktiga skulpturer i lätt övernaturlig storlek. Formspråket är avskalat arkaiskt, kubistiska former möts med fragment av realism. Skulpturerna heter ”Eva”, ”Adam” och ”Herkules”. Jag skulle snarare vilja se dem som kvinnlig och manlig kunskap (såväl ”Eva” som ”Adam” är prydda med symboler för kunskap), samt Makten i forma av Herkules som står vid vägskälet och väljer. Manlig eller kvinnlig kunskap – precis som äppelträden och ekträden vid Ingången förenade manlig och kvinnlig kunskap.
     Från ”Herkules” och hans skiljeväg leder stigarna direkt in till fakulteten eller, åt andra hållet, till en öppen grässluttning mitt i Frescati park. Där finns avslutningen på den lindblomska ikonografin: tretton pelare i gul och röd tegelsten, som vittrade tempelpelare från Delphi. Samtliga pelare bär sfinxmotiver; sfinxen är urtypen för det orakel som fanns i Delphi, Pythia, hon som enligt legenden var halvt kvinna och halvt orm. I Apollontemplet i Delphi satt sfinxen i en grotta fylld av rök och ångor från en bronsgryta med kokande kött från offerdjur. Även denna gryta finner vi i Frescati: ett tegelvalv bildar bildar en grotta runt ett stort klot i gjutjärn.
     Vandringen genom den lindblomska utsmyckningen återspeglar inte bara i sitt formspråk och sina material de antika ruinernas skönhet. I varje detalj finns inskrivet en bit av en berättelse som är lika gammal som vår civilisation: Vägen från Faderns olympiska Lag, över dualiteten manligt-kvinnligt och därmed alla andra dualiteter, fram till skiljevägen som döljer sig i skuggan av Makten och Viljan (Herkules) och som leder fram till Oraklet i Delphi. Och där, framför gåtan som beslöjar all sann visdom lämnar vi Oedipus, han som såg.

INGA-MAJ BECK