logo

Beskrivning av en tankes rörelse – en film om Sivert Lindblom av Lasse Forsberg 1967

0
I denna film förekommer bland annat bilder från utställningen i Krognoshuset.

SE MER om utställningen på Krognoshuset, Lund 1967

Siverts tankar och reflektioner om sin konst och om samtidens belägenhet fångade i filmen här i text:

Beskrivning av en tankes rörelse – repliker i filmen av Lasse Forsberg

Sivert Lindblom:
Det seende ögat stöter hela tiden emot ytor. Det är ytor som välver sig, kröker sig i rummet och sluter sig till föremål. Det är där åskådaren möter bilden och det är där också som mitt verksamhetsområde skall vara.

Målet är inte att ge en illusion av rörelse utan målet är att ge en beskrivning av en tankes rörelse.

Speaker:
”Sivert Lindblom är född 1931. Efter studier på Konstakademin mellan åren 58 till 63 bosatte han sig i Schweiz där han stannade i tre år. Hans utlandsvistelse blev som han själv säger en form av klostertillvaro.
   En isolerad, ytligt sett improduktiv period då han självkritiskt omprövade sin konstnärliga målsättning. Istället för att i konsten se ett medel att uttrycka sig själv och sin egen person sökte han finna en metod och en form, fri från konventionellt konstnärliga värderingar. Att med teknikerns eller ingenjörens attityd till sitt arbete gestalta sina idéer.”

SL:
Jag började med en linje, den har ju bara en dimension men det fick inte vara vilken linje som helst. Den måste ha ett innehåll för att åskådaren skulle kunna läsa av den och kunna följa med i de formala spekulationerna.

Jag valde min egen siluett som linje.
Den här linjen överlämnade jag nu tillsammans med exakta arbetsorder till en modellsnickare som gjorde en första modell, en slags första gjutmodell eller en prototyp. Det var frågan om en rätvinklig förskjutning av den här profilen. Det blev nånting av en slags profil i en ramlist.

Den här trämodellen lät jag gjuta av och fick alltså en gjutform i plast. Jag ville också använda linjen på ytterligare ett sätt jag ville ha en rotation och då använde vi oss av svarvning.

Även av den svarvade biten gjorde jag en gjutform för att enklare kunna upprepa formen. Form kunde förmedlas via direkta arbetsorder. Varför se skulptören som den evige hantverkaren?

Arkitekten bygger ju hus utan att delta i det praktiska arbetet. Ingenjören använder sina metoder att förmedla form genom ritsystem och arbetsorder.
   Praktiskt taget allt i vår miljö tar form på ett liknande sätt. Med samma metoder men med andra avsikter kanske vi skulle kunna göra former som är lika självklara som en skulptur i en barockfasad eller som en Tetrapak i en kyldisk.

De här bitarna var intressanta i sig men när jag började arbeta med dem och satte dom i relation till varandra så upptäckte jag att de var direkt avläsbara. Det blev ett bildspråk, ett bildspråk som jag metodiskt själv hade byggt upp.
   Plötsligt så såg jag möjligheterna vid varje ingrepp eller kombination av bitarna hände nya saker. Jag hade bara att välja. Jag hade att tolka vad som hände och se om det var väsentliga uttryck. Jag kunde sen bara fortsätta processen och försöka nå ett läsbart för åskådaren tydligt resultat.

Speaker:
”Metoden utvecklar idén och är ett uttryck för idén. Att Sivert Lindblom förlägger sitt arbete till industriernas verkstäder är inte en praktisk eftergift det är mer uttryck för en strävan att avdramatisera framställningsprocessen, att inte låta den konstnärliga formen prioriteras utan så att säga låta den utsättas för samma betingelser som övrig industriell form och på så sätt ansluta den till den tidsmiljö vi lever i.”

SL:
Materialet blev plötsligt likgiltigt, det fick endast en teknisk funktion som stöd för ytan.

Det är självklart att konstnären utnyttjar nya material t.ex. plast. Det finns inget heroiskt i det.

Det är inte frågan om att jag ska ovillkorligen manifestera min personlighet utan jag vill bara visa på någonting som jag tycker är mycket skojigt och som fascinerar mig.
   Genom att jag tror att det finns ett medel att föra över det från en människa, mig själv till en annan människa så har jag nu ett medel att göra det i skulpturen som ett kommunikationsmedel.

Vad som saknas i vår tid är förmågan och viljan till abstrakt tänkande. Politiker likaväl som andra tänker bara på de konsekvenser idéerna har på vår materiella tillvaro idag. Ingen törs tänka framåt därför att då skulle man tvingas tala om materiella uppoffringar som är nödvändiga men som ingen vill höra talas om.

Jag tror datamaskiner vore lämpligare att bestämma om vår framtid än våra politiker och bankdirektörer. Jag vet inte ens om jag tycker att den där Orwell-boken 1984 är så förfärligt avskräckande i det sammanhanget.

Jag vill inte som konstnär syssla med tillfälliga behov av nostalgi.

Stadsbilden präglas av nödvändig ordning. Former upprepas och grupperas i ständigt nya system. Upprepningen blir i sig själv till uttryck. Monotonin får sin egen dynamik.

Dekoratören i ett varuhus präglar stadsmiljön mer och effektivare än någonsin en bronsskulptur kan göra. Detta måste för oss konstnärer vara både en utmaning och en uppmaning.

Innehållet har fått sin tydligaste formulering och jag kan bara informera om läsarten – sättet att se. Man kan nå en viss mångskiktighet i konstverken. Man kan ha ett mycket enkelt öppningsplan där alla människor förstår. Där man förstår ansatsen i saken, sen är det frågan om hur långt de vill följa med.

Det är positivt att jag mycket enkelt kan förklara det här och för vem som helst, man förstår det mycket lätt.

Det viktiga är att åskådaren är delaktig i de intellektuella äventyren, i ett slags medskapande i de spekulativa undersökningarna.

Målet är inte att ge illusion av rörelse utan målet är att ge en beskrivning av en tankes rörelse.

Idéer och avsikter kräver att vi väljer den form som är effektivast som kommunika-tionsmedel, vare sig den är enkel, sammansatt, ren eller oren, klar eller oklar.

När man kommer till en perfekt yta så förlorar den sin tyngd. Den blir upphöjd till något som inte har med materia att göra.
Det enda som intresserar mig är vad vi kan se och det vi kan se är ytan.

Den tekniska miljö vi omges av och umgås med och ständigt nyskapar speglar våra försök att få kontakt med den yttre verklighet som vi endast kan nå genom våra modeller av den.

Tidens idéer och filosofiska material söker sin form i alla medier. Där är min uppgift som formgivare att på mitt område söka lämpliga former.

Sivert Lindblom 1967