logo

Stig Larsson – Text till katalog ”SKULPTUR”, Lunds konsthall, 1993

0

Stig Larsson – Text till katalog Sivert Lindblom ”SKULPTUR”, Lunds konsthall, 1993

Det är inte en slump att Sivert Lindblom benämner det mesta i sin produktion Utan titel. Det finns en vägran i honom att närma sig en betydelse, en tidigare existerad värld hans verk skulle kunna hänföras till. Denna vägran ser vi också genomgående hos minimalismen och delar av den abstrakta expressionismen.
Men hos honom är inte denna vägran till betydelse entydigt kopplad med en reduktion av former, med en enkelhet.

Det är snarare ett försök att tala aldrig talade ord, att genom tingen äska ett adamiskt språk, där tingen och namnen är ett, där det inte finns denna ursprungliga klyvnad, ett språk där det moraliska omdömet inte trätt in. Att skapa former där estetiska och religiösa konnotationer inte bortbleknat – de har aldrig funnits. Där den högstämdhet som vilar över tingen kan locka åskådaren att frammana bakomliggande gåtor (kanske från Kabbala, kanske från mayafolkens ritualer) men där allt sådant arbete är förgäves. Det finns ingen gåta, ingenting bakomliggande hos Lindbloms skulpturer. Det som finns är en slät eller veckad yta innan eller efter, den mänskliga kulturen: en röst som inte kommer från ett struphuvud. Det är ting som aldrig varit invävda i de språkliga system som utgör den objektivitet som vi som subjekt förhåller oss till när vi tänker och ser våra liv.

Dessa språkliga system som alltid utgör ett Där, som vi aldrig helt kan göra till ett Här, som vi inte kan tänka, göra genomskinliga för vår blick, eftersom de bildar ett Före, en gräns för vår egen subjektivitet – vilket gör att man inte kan ”förstå” konstverk. När Lindblom undviker betydelsen, ännu som anad betydelse, är han en del av de strömningar i vårt århundrades konst som försökt ställa sig utanför, bortom, ett språkligt system inom vilket allting redan tycks ha uttryckts. Känslan av senhet är säkert incitamentet till dessa önskningar om ett otalat språk.

Hos Lindblom utgör motsättningen mellan detta absoluta krav och det första intryck som stöter emot oss, intryck av en avlägsen, en gång oerhörd magi, den spänning som gör att hans verk inte sällar sig till raden av sisyfosförsök att skapa ett nytt språk. Det finns ingenting bakom, absolut ingenting, och det att vi verkligen trott på ett obetydligt, svagt glimmande, men ändå ett svar, gör att vi inför detta ingenting ser den avgrund som tomheten, den icke meningsbärande gesten och tinget har, den tomhet, den icke-mänsklighet, som vidlåder naturen.

De små gjutna människofigurerna som är uppsatta på en vägg utgår från en avgjutning av den egna kroppen Lindblom gjorde under sextitalet. De är exakta kopior av den ursprungliga modellen, skalenligt förminskad i en verkstad i Paris, varje detalj, t.o.m. en ring han hade på sig under avgjutningen, finns kvar. Men trots att den är ytterst människolik, vi skulle kunna vänta oss att den skulle resa sig på sina små ben, finns det inget mänskligt över den, ingenting subjektivt. Upprepningen och förminskningen av den mänskliga kroppen gör att dess främsta konstituent, dess unicitet, kroppen, lever i skillnaden från andra kroppar, bräcks sönder, kroppen, det mänskliga, avhumaniseras i grunden. Den blå, röda och svarta färg som kastats över figurerna, som ”skändat” dem, är ytterligare en förstärkning av denna rörelse. Färgerna är oss något främmande, vi är inga färger.

De lister av brons som är placerade i ögonhöjd i lokalen, kraftigt patinerade i grönt, är Lindbloms senaste arbete. Även de är avskalade all funktion, all betydelse. De skulle kunna vara stavar i en uråldrig indiansk ritual, men de refererar inte till någon tro, bortom deras materialitet finns ingenting. Det är i materialen, bly, päronträ, plast, här brons, vi möter den totalt stumma naturen.

Lindbloms verk existerar i större utsträckning inuti sig själva, en kvadratcentimeter brons omgärdad av brons, ett universum av materialitet, en luftlös och blicklös punkt av ickemänsklighet. De är placerade i ögonhöjd, mot irisens och blickens kanske gröna köttslighet står hårdheten, ouppbrytbarheten i bronsets gröna materialitet. Den horisontella linjen av käppar som omsluter rummet har sin pendang i en annan materialitet, de gröna ögonens, blickarnas, de som ibland hejdar sig mot varandra – lika omöjliga att genomtränga som bronsen.

Vi ser hellre ett Efter än ett Före språken hos Lindblom, hellre en ny inte inlöst stavelse, än drömmen om en en gång uttalad, nu glömd sedan miljoner år. Inte drömmen om en ursprunglighet, inga drömmar alls, det vakna tillståndet i en kommande värld där tingen och namnen är ett. Man skulle kunna likna Lindbloms arbeten med en apné, den indiska tekniken för medvetet hjärtstillestånd, en sista ansträngning för att träda ut ur det mänskliga.

Kanske dödens former, förruttnelsen, skelettets hårdhet, bär en mer pregnant bild av oss som människor,där vi inte längre är mänskliga, ”humana”, utan helt försänkta i naturens tystnad. Alltifrån de egyptiska gravritualerna har en sådan aning funnits.
Lindblom är ännu ett vittne till denna livets avstängning.