logo

Peter Cornell – Text till katalog ”AKVARELLER – m.m.”, 2012

0

En inventering av möjligheter i gryningens dröm och psyke

Ett flöde av sinnrika konstruktioner. Krafter som tynger, pressar, svävar. Allt är fakta som i den nya franska romanen; på en gång sakförhållanden och fiktion.

Närmast oräkneliga löper de akvarellerade teckningarna som en fris genom utställningssalarna, ett ackompanjemang eller musikaliskt ledmotiv. I bildsviten
pågår en o-uttröttlig verksamhet av byggen, konstruktioner och en aldrig sinande uppfinningsrikedom för att komma fram till den ideala lösningen.
Föremålen – plank, stativ, trappor, stenar och klot – verkar alla hämtade ur samma förråd av rekvisita; element som ofta återkommer i Sivert Lindbloms konst. Träd och häckar påminner mer om artefakter och kulisser än levande natur och allt utspelar sig på en scen vars räfflade underlag liknar det väl krattade gruset i en zen-trädgård. Scenen är sedd snett uppifrån i ett skevt, axonometriskt perspektiv.

Vem är byggherren? Är han en hotfull demiurg eller är allt bara på lek?

Föremålen är spelpjäser i ett spel med givna regler som begränsar och tvingar men samtidigt är en paradoxal förutsättning för frihet; det går ju inte att leka utan regler! Ett sätt att leva, att parera nödvändighetens rike.
Konstnären söker därför verktyg som begränsar valmöjligheterna och styr arbetet: ett tekniskt ritbord med linjaler och gradskiva, inte ett traditionellt staffli. Och spelreglerna för färg: alltid oblandade, direkt ur Winsor & Newtons färgkoppar.

Det är sakligt och oromantiskt som hos Bauhaus. Inga måleriskt utstuderade effekter, ingen subjektivism. Det är samma objektiva exakthet som när minimalisterna använde sig av brädgårdarnas standardmått för sina vita boxar.
Sivert Lindblom har tillämpat en motsvarande metod i sina offentliga arbeten, till exempel i den ornamentala kakelsviten i tunnelbanestationen Västra Skogens dunkla grotta: kakelplattornas mått och färg var redan givna och kakelsättarna bestämdes inte av andra överväganden än sina arbetsrutiner. Och Sivert Lindbloms bilder styrs på samma sätt av ritbordets utrustning och begränsningar.
Men de objektiva reglerna utesluter inte en spontanitet i själva koncipieringen, för varje ny bildidé uppstår impulsivt och oöverlagt – där smyger sig trots allt ett romantiskt skapande in bakvägen, ett omedvetet skikt i gryningens dröm och psyke.

Den tekniska ritningen har sin egen fiktion. Det noterade Roger Caillois, den franske idéhistorikern i surrealismens närhet: Tekniska, dokumentära och vetenskapliga verk ställer oss inför en rad illustrationer där man i sökandet efter det verkliga möter det fantastiska. De ger oss mer att drömma om, de ställer fler problem, de överraskar eller oroar mer än de verk där konstnären uttryckligen spekulerar i känslan för det mystiska som han försöker få sina verk att förmedla.’ Och Sivert Lindblom använder sig just av den vetenskapliga fiktionens genre i sina akvareller.

Här tycks allt utspela sig i en avlägsen park, en enslig plats eller locus solus; jag tänker på Raymond Roussels roman där uppfinnaren professor Canterel tar med sina besökare på en rundvandring i en parkanläggning för att visa sin samling sällsamma konstruktioner och apparater.

Roussels patafysiska roman inspirerade den italienske arkitekten Carlo Scarpa i utformningen av den vidsträckta kyrkogårdsanläggningen Brion i Treviso – det är en estetik som står Sivert Lindblom nära.

En outtröttlig verksamhet på en byggplats, otaliga utkast och förslag: det är snart fullbordat! Den utopiskt blå kvadraten! Men ändå inte; utopin glider alltid undan som den icke-plats som är utopins etymologiska mening. Det är som i de utopiska projekten av den franska revolutionens arkitekter Boullé och Ledoux; deras jakt på ett fulländat samhällsbygge är på en gång ett storslaget och melankoliskt projekt som pendlar mellan tvång och frihet.

Svitens byggmästare är en Sisyfos där varje utkast får honom att börja på nytt och på nytt. Sisyfos är en tålmodig stoiker, inte olycklig; ett sinnestillstånd och en livshållning.

Men något okänt tränger sig in i de välordnade ritningar-na: en svart formlös fläck liksom en stor bläckplump saboterar ordningen, eller en oförklarlig störning av svarta, plangeometriska gestalter som ett slags korrigeringar av en okänd hand, ibland destruerande som ett metafysiskt virus. De skapar plötsliga, blixtsnabba och oroliga rörelser i bildrummet; kanske budbärare från en annan värld, från det Malevitj kallade en fjärde eller femte dimension, ’ett geometriskt paradis’ bortom tiden och döden.

Existens, samhällsbygge, teknologi – de drömda lösningarna gäller kanske till slut bildens egen byggnad: bildens outtömliga variationer och möjligheter.

Peter Cornell

TILLBAKA till utställningen på Konstakademien