logo

Recension Galleri Olsson – Lars Nittve, SvD 6 april 1985

Häpnadsväckande rentré

DET ÄR NU SNART ett kvartssekel sedan skulptören Sivert Lindblom debuterade. Det var 1963, på Galerie Burén, med en svit, för tidens smak förmodligen opassande extravaganta, organiskt flytande bronser.
När han sedan efter några år (och efter en längre arbetsperiod i Schweiz, där han var granne med Hans Arp) återkom var det till mångas förvåning med arbeten där han inte bara lämnat den av Rodin influerade modelleringen, utan också tagit sig friheten att avvisa den senare moderna skulpturens alternativ.
I de blankpolerade objekten fokuserades betraktarens hela intresse på ytan. De opersonliga formerna, som paradoxalt var genererade ur Sivert Lindbloms egen profil, framstod på ett för den moderna skulpturen helt främmande sätt som tomma skal.
När sedan verk har lagts till verk i en produktion, som knappast låter sig beskrivas i traditionella utvecklingstermer utan snarare som en serie undersökningsprojekt, har hela tiden ytan, formellt eller innehållsmässigt, varit ett centralt tema. Det har gällt såväl de ‘otolkbara‘ scenerierna från 70-talets början, som de senare små, golvnära ”Aztekerna” och de stramt högresta, förunderligt stumma monoliterna i trä eller bly.NU VISAS skulpturerna från debututställningen igen – denna gång i Gunnar Olssons Konsthandel. Där (åter)finns ”Nike” som bevingat, fladdrande sköte, och som liggande, likt i smärta spänt vibrerande kropp. Där möter man ”Självbilderna”, som minner om smala. Av en van slaktarhand just flådda lårben …

Att steget från dessa skälvande Rodinska ytor till de kyligt vita profilerna kunde förefalla drastiskt i mitten på 60-talet förvånar mig inte. Men idag, när de tidiga verken ofrånkomligen har hela den efterföljande produktionen som imaginär fond, ter det sig lite annorlunda. Jag slås av hur väl integrerade bronserna egentligen är i Lindbloms oeuvre. Som om de lika gärna som hans första projekt, kunde vara hans senaste.

KONTINUITETEN i Lindbloms konstnärskap ligger inte i en viss ‘stil‘. Däremot tycks hans fokusering på ytan fungera likt ett länksystem, som kopplar till varandra. När man nämner Rodin i anslutning till Lindbloms ”Nikar”, ”Självbilder” och ”Torsos” är det ett medvetet memento om ytan. Om hur i dessa arbeten frammanar förnimmelsen av levande hud och kött – men också tydligt vittnar om modelleringens praktik. Om alla snitt och små nypningar i den våta leran, om lossvridna ben och nya infogningar.

Rodin förvandlade ytan till skulpturens hjärta. Han bröt med klassicismens syn på den yttre formen som sprungen ur något inre. I enlighet med dåtidens mest radikala filosofer betraktade han snarare betydelsen och Jaget som något som uppstod först i samspel med en yttervärld. Denna insikt offrades när den moderna skulpturen övergav den ’realistiska‘ avbildningen: Hos t.ex. Hans Arp eller Henry Moore återkom istället idén om en formens kärna, ett inre cent-rum, som den synliga skepnadens ursprung och energikälla.

I DE VITA, skal-lika profilerna som följde på de nu visade bronserna fortsatte Lindblom helt enkelt Rodins – och sitt eget – projekt (samtidigt som Minimalisterna i USA arbetade med liknande problem). Men det var nu inte längre klassicismen, utan den moderna skulpturen, som var måltavlan.

Det måste ha varit en häpnadsväckande debututställning Sivert Lindblom hade för 22 år sedan samtidigt utmanande och formellt mogen. Men få kunde väl ändå ana den betydelserikedom och analytiska konsekvens som friläggs i dagens perspektiv.

Lars Nittve