logo

Citat ur ★ Gemensamma rum av Peter Cornell och Sivert Lindblom 1998

0
Reflektioner från samtalen med Sivert Lindblom nedtecknade av Peter Cornell och här några citat tagna ur deras bok

GEMENSAMMA RUM
Bonnier essä 1998
ISBN 91-3452034-1

Om Siverts syn på fotografi:
”I ett helt annat sammanhang nämnde Sivert Lindblom att han vill visa mig några fotografier som jag kanske kunde kommentera i en serie bildtexter. Det uppslaget visade sig rymma lösningen på den här bokens form. …
… Sivert Lindblom använder sig inte av fotografiet som ett konstfullt medium utan snarare som ett arbetsmaterial. Hans bilder är en dokumentation av något han lagt märke till och som senare kan ge honom impulser i hans skulptur.” (sid.1)

Om konstnärsrollen:
”Sivert Lindblom har behållit en kritisk distans till det modernismens romantiska konstnärsroll. Hans självporträtt och återkommande signatur är den avindividuali-serade, psykologiskt stumma, svarvade skulpturen – vi ser en variant i ateljéns förgrund. Han kallar sig helst skulptör, som han finner vara en sakligare yrkesbeteck-ning än den mer nebulösa titeln konstnär. Samtidigt står han utan tvivel nära modernismens formvärld som den framträder till exempel hos Arp, Schlemmer eller Brancusi. Men han har aldrig velat underkasta sig modernismens ortodoxi och för-vånat sig över att samtidskonsten varit så ensidigt bunden till galleriet och avstått från det offentliga rum som upptagit konstnären i alla tider.” (sid.19)

Om konst:
”Traditionens konst är evig och anonym, opersonlig och objektiv och den lever kvar i folkkonsten och den utomeuropeiska konsten men präglade också den europeiska konsten fram till renässansen. I denna konst finns ingen distinktion mellan ren och tillämpad konst, mellan heligt och profant och den avskildes inte heller i särskilda museer. Den har religionen som sin källa men är inte religiös i så måtto att den använder sig av religiösa motiv eller en religiös ikonografi. Traditionens konst är mer allmängiltig och baserar sig på abstrakta mått, harmonier, rytmer och geometri. Den har till uppgift att både försköna tingen omkring oss och inbjuda till ett kontemplativt betraktande av metafysiken och philosophia perennis, i ett tillstånd Ivan Aguèli beskrev som en ”transcendental tanketomhet”. (sid.27-28)

Om verkets betydelse:
”Sivert Lindblom arbetar i denna osynlighetens sfär utan någon rädsla att verket inte ska synas. Också här kan man göra en jämförelse med teaterns scenografi, där föremålen i pjäsen har flera roller: de används handgripligt om bruksföremål av skådespelarna på scenen, men är samtidigt konstföremål för publikens intresselösa och uppmärksamma betraktande.” (sid.39)

Om offentlig konst:
”Offentlig konst – vilken är dess plats i offentligheten, för till offentligheten hör ju också galleriet och museet eftersom de är tillgängliga för alla. …
… Med ‘offentlig konst‘ brukar man istället avse konstverk på platser i stadsrummet som inte redan är inmutade som rum för konst. Sådana platser har inte, som museet och galleriet, den unika och mirakulösa förmågan att förvandla vad som helst, flasktorkare, pissoarer, skräp till konst.”
… Den offentliga konsten har i allmänhet en viss beständighet, men inte alltid …”. (sid.51)

Om konstnärens uppdrag:
”Konstnären ska inte komma till platsen som en främling, med ett färdigt koncept från ateljén, utan delta i traktens liv och avlyssna dess önskningar och bekymmer.
Till platsens kontext hör de människor som bor och arbetar där. Publiken till detta slags offentliga konst är inte längre en anonym, abstrakt enhet utan deltar högst konkret i verket. Relationsestetiken anser sig inte bunden till något medium och det fysiska verket kan ibland upplösas till förmån för de sociala relationer som skapas.” (sid57-58)