logo

Karsten Thurfjell för Kulturnytt P1, 4 augusti 2016

0

Texten till Karsten Thurfjells betraktelse från Sivert Lindbloms utställning på Vandalorum den 4 augusti kl. 07.00 för Kulturnytt Sveriges Radio P1.

Sivert Lindblom hör till våra mest kända skulptörer, med offentliga utsmyckningar i nära samarbete med arkitekter som specialitet. De båda bronshästarna på Blasieholmstorg i Stockholm är kanske hans mest kända verk, men börjar man leta hittar man hans arbeten överallt. Just nu visar han en omfattande retrospektiv utställning på konsthallen Vandalorum i Värnamo, och Karsten Thurfjell har varit där.

”En modernist skulle ALDRIG vågat hänga så tätt!” är det första jag tänker. Utställningssalen på Vandalorum är fullständigt belamrad med konstverk som fyller golvet, sträcker sig upp mot taket, hänger därifrån, lutar sig mot väggarna, ja KLÄTTRAR på väggarna. Rena salongshängningen skulle man kunna säga, om det nu inte handlade om så mycket annat än tavlor.

Kanske är det inte särskilt viktigt om Sivert Lindblom är modernist eller inte. Han har i alla fall den perfekta åldern: född 31, utbildad på 40, 50 och 60-talet i både skulptur, teknik och arkitektur. Jobbar först som ung hos Sigurd Lewerentz och sedan i nästan 20 år med Peter Celsing, två arkitektlegendarer som verkligen var mitt i smeten när landet genomgick sin mest hårdhänta modernisering. Ändå, när man ser tillbaka på Lindbloms gärning som skulptör och skapare av en mängd epokgörande utsmyckningar, mitt under detta ivriga rivande och byggande för att skapa ljus och luft, så framstår han verkligen som en klassicismens narr, outröttligt viskande stadsplanerarna i örat om de eviga värdena från antik och renässans som kan ladda rumsligheter, bara de ges chansen.

Ja, Sivert Lindblom tar nog snarare vid efter Leonardo da Vinci med alla sina estetiska experiment, för visst känns det som vi är i konstnärens något förstorade ateljé, där han fortsätter att vrida och vända på rummet och alla de klassiska grundmåtten, grundformerna och grundfärgerna, som utsätts för varandra i ständigt nya konstellationer: cirkeln, sfären, pyramiden, triangeln, kuben, vinklarna och rektanglarna som ibland inhyser och inramar Lindbloms egen kropp, mångfaldigad som både skulptur och som tomrum, samt stiliserad som den välkända schackpjäsen med siluetten i profil svarvad hela varvet runt, om ni förstår vad jag menar.
Annars har han Sveriges bästa hemsida för den som är nyfiken.
Roligast är han väl när han låter sin hopkrupna kopia sitta uppflugen på en hylla uppemot taket som en annan Simeon Styliten. Men det här pelarhelgonet mediterar över de sublima värden han måhända lyckas frammana ur två blå väggreliefer på varsin sida.

Det bästa för mig är att jag får återse några av dom hundra akvareller som Sivert Lindblom visade på Konstakademin 2012, något av det märkligaste projekt som gjorts inom grafiken, och inte särskilt lätt att beskriva. Peter Cornell kallar det ”vetenskaplig fiktion” eftersom de föreställer, ja ska vi säga scenbyggen som konstnären fyllt med många av dom element vi känner igen på utställningsgolvet, alla återgivna med realistiskt skarpa konturer, oblandade grundfärger och strängt diagonalperspektiv.

Förutom de igenkännliga föremålen ser vi andra: vagt arkitektoniska ställningar, väggar, redskap och artefakter med okända funktioner. Någonting pågår, men exakt vad kommer vi aldrig att få svar på, annat än av vår egen fantasi. Ibland tränger svarta geometriska former eller rena plumpar in i bilderna, som om dessa arkitektoniska rebusar slutligen manat fram den mörka materia som forskarna på CERN söker efter. Det känns nästan lite farligt att tänka för mycket på vad Sivert Lindblom mediterat fram, däruppe på hyllan.

Karsten Thurfjell, SR Kulturnytt

Lyssna på inslaget här: Någonting pågår, exakt vad kommer vi aldrig att få svar på, annat än av vår egen fantasi.