logo

Leif Nylén Konstrevy 5-6, 1966

0

Leif Nylén – Text till katalog Sivert Lindblom ”SKULPTUR”, Lunds konsthall, 1993

Nya material, nya konstruktionsmetoder. Syntetmaterial och legeringar som tillåter vilken behandling som helst. Smidiga, lätta kameleontiska. Plasten har ingen ”själ”! Öppna, neutrala, generöst formbara material: blanka speglar för önskningar och idéer. Material och metoder som avsätter en ny formvärld, avsätter former som den traditionella formuppfattningen egentligen är ur stånd att avläsa, ur stånd att tyda till en acceptabel innebörd. De gamla kategorierna får inget fäste i den blanka, buktande, gränslösa ytan. Nu har ytan tagit över (eller håller åtminstone på att göra det). Med de nya materialen och de nya metoderna innebär massan och kontrollen av massan inte längre samma vitala problem. De nya materialen tillåter en form som varken svarar mot den organiska eller tektoniska formuppfattningen.
Tyngdlagen, trögheten, statiken drabbar inte längre lika tungt och entydigt. En ny form växer fram, en form som radikalt förenar yta och volym, drar samman yta och volym till ett böljande skal – fribärande och flexibelt. Innanför skalet finns ingenting! Ingen massa, ingen stomme. Ingen hjärtpunkt, inga axlar. Glidande förtjockas eller förtunnas skalet efter behov- men det är ingenting som kan upplevas tektoniskt,
det erbjuder inga motsatsförhållanden, ingen dialektisk dramatik. Addering, sidoordning, asymmetrisk, decentraliserad utveckling ersätter den hierarkiska formorganisationen – ”storformen” behövs inte längre.
Grammatiken upplöst i ”ordkedjor”! Rörelsen löper i ytan, längs skalet, runt skalet i alla riktningar – men den bryter inte längre vinkelrätt igenom.
Supersurface: problemet är inte längre att konstruera en form, binda och stabilisera en massa, problemet är snarare att länka in formen i ett informations- och energiflöde. Det är väsentligare att uttrycka idéer och sociala funktioner än att beskriva isolerade materiella egenskaper. Det gäller tydlighet, åtkomlighet, anpassbarhet, utrymme. Ytor, fribärande skal, supersurface. Där så mycket information som möjligt skall kunna rymmas, transporteras, kombineras: samtidigt, bredvid vartannat. Supersurface, lysande, glatt och böljande. Men den förutsätter också andra läsarter, en förändrad formuppfattning.

Ur Konstrevy 5-6/ 1966