logo

Ulf Linde DN 23 november 1966

0

Ulf Linde – Text till katalog Sivert Lindblom ”SKULPTUR”, Lunds konsthall, 1993

… Man kunde säga så här: Den som modellerar känner sig arbeta med en homogen massa. Han har blött, rivit och knådat sin lera så att han känner den rätt igenom – den blir helt genomskinlig för medvetandet, om än inte för blicken. Sivert Lindbloms tidiga skulpturer kändes – också för åskådaren – mycket genomskinliga i just den bemärkelsen. De var homogena smältor.
Det är på den punkten hans nya arbeten innebär en radikal avvikelse. Redan detta att många av de sena skulpturerna är svarvade gör det klart; den materia som ligger innanför det svarvade styckets yta är alltid okänd – svarvaren kan överraskas av blåsor i godset, t ex. (Det är som att se en konservburk utan etikett – man undrar vad det är i den). Sivert Lindblom har velat fasthålla och betona att det enda som syns av en skulptur är en komplicerat krökt yta. Hans nya skulpturer är ytor som skymmer massor, tätheter. Genom att lackera skulpturerna gör han det ännu klarare: ytskiktet är uppenbart nog – men ser man lackerat trä? Lackerad gips? Lackerad metall?… Vidare – genom att massan skymts elimineras också intrycket av tyngd, av balanserade förskjutningar av vikter. Skulpturernas lodlinjer är ”döda” – helt neutrala i sin mekaniska precision; endast biprodukter av svarvprocessen. Skulpturerna blir med andra ord varken lätta eller tunga – de saknar alla ”imaginära” relationer till tyngdkraften. Ens fantasi får inte tag i någon specifik vikt eller täthet.
Man står inför en svarvad och bemålad ”knopp”, helt enkelt.
Men plötsligt upptäcker man att knoppens profil är ett ansiktes profil. När man inser det känns det som om ett huvud blixtsnabbt vred sig inne i skulpturen – ett slags futuristisk ilning…
Skulpturerna har alltså ett figurativt innehåll – Sivert Lindbloms egen profil, kalkerad från ett fotografi, återkommer i alla de utställda föremålen. Det rör sig om ett omvänt måleri – för om en målning är en plan yta som återger krökta ytor i ett imaginärt rum, så rör det sig här om en krökt yta som ”återger” en plan profil eller projektion.
Man kunde också säga så här: När fantasin gjorde ett snitt i hans äldre skulpturer mötte den en materia, en massa av en viss konsistens. Nu möter den i stället en projektion av ett ansikte, en form. Bara i några fall har Sivert Lindblom utfört ett sådant snitt i ”verkligheten”, i själva skulpturen. I de flesta fall får åskådaren själv ”i andanom” såga itu skulpturen för att finna bilden, silhuetten.
Det brukar sägas att skulpturen är en mer ”realistisk” konstart än måleriet, eftersom den bibehåller verklighetens tredje dimension – som ju slopas i måleriet. Påståendet har alltid förefallit mig dubiöst – det passade möjligen bra för Mme Tussaud; hon varnade ju för det overkliga, för illusionen. I Sivert Lindbloms fall blir talet om skulpturens ”realistiska” status rent nonsens.
! hans skulpturer blir inte bara det avbildade objektets dimension imaginär. Också de två återstående – planets – blir imaginära. I hans intressantaste och mest fullgångna arbeten skyms profilen fullständigt av den krökta yta som skulpturen utgör. Den faktiskt synliga formen och den utlästa, ”cerebrala”, är så olika varandra som tänkas kan.
Och om jag förstått hans arbeten hos Buréns rätt, så är det just den olikheten han vill uppnå. Profilen – självporträttet – är i sig själv inte av något större intresse; han kunde lika väl ha tagit Caesars profil – eller en flaskas, eller en Chevrolets. (Att han tagit sin egen kan ha berott på att hans goda kunskap om den gjort det lätt för honom att kontrollera om formen blivit precis…). Det är om klyftan mellan det sedda och det uppfattade, mellan sinnesintrycket och föreställningen, som hela utställningen handlar – han har fyllt hela lokalen med ett mysteriöst psykiskt tomrum: det ur vilket varje tanke blixtrar fram.
De vita, viktlösa symmetrierna i hans arbeten har något av opåtagligheten hos minnesbilder, nästan helt bortvaskade av glömska – men en rest av minnets mönster ligger kvar, och plötsligt slår igenkännandets struktur ut som frostkristaller på en immig ruta. Formen, minnets grepp, kommer som ur ingenting. Det är inte bara den krökta ytan som får djup, utan också det ”nu” då man står och ser. ”Form” blir minne- inga mått att tas på en volym som ser ut på ett visst vis. En skulptur blir ett imaginärt ting. Igen.

Ur recension DN 23 november 1966